De kallaste av kårar kryper sakta ner för min rygg, sakta letar sig tårarna fram. Sakta, försiktigt, men dock så bestämt ner för mina kinder.
Jag tillåter mig själv att sakta låta de ske. Tankarna har väckts..Många är dem, och sorgliga.
Jag vet inte hru de gick till men sanningen kom fram nu. Därav av alla dessa tårar som rinner...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar